kiiniz

Så var det då dags att plocka ihop sina pinaler som var utspridda i Nicklas lägenhet. Det kändes faktiskt vemodigt att åka hem men ändå inte för jag längtar hem nu efter en hel veckas boende i kappsäck.  Nicklas va med ut till bilen och då kunde jag inte hålla mig längre. Jag hade haft en klump i halsen hela morgonen och nu bara brast det...Jag kunde inte stå emot utan jag började lipa... Jag vet inte varför men jag klarar inte avsked och sånt längre. Tårarna rann och det fortsatte så i ett par mil........ Jag gillar inte att det skall vara 60 mil emellan oss. Jag önskar så att han flyttar uppåt lite närmare så att man kan slinka in på en fika o så.........

Sen kom nästa dråpslag... Jag fick ett mycket tråkigt och tungt meddelande. Det tänker jag inte gå in på närmare här för det är alldeles för privat. Lite måste jag hålla för mig själv. Men så mycket är klart att det blir en tuff o jobbig tid framöver. Jag ska genast börja bena ut och ta hand om det i morgon när jag kommer hem. Jag vet ännu inte om jag fixar detta men jag skall göra mitt yttersta. Man orkar kanske mer än vad man tror om man är tvungen....

Ja jag är inte hemma ännu tyvärr. Oldsmobilen klarar tydligen inte av att köras för många mil om dagen. Det är något med dessa gamla  motorer ...Vi var tvungna att att stanna på hotell i Jönköping över natten.Så nu sitter jag här på ett hotellrum söndag kväll/natt med huvudet fullt med oangemäna tankar och bara önskar att jag va hemma istället. Blir nog svårt att komma till ro men nån timme skall jag försöka sova om inte annat så i bilen hem.